återigen ett inlägg om döden. börjar det bli uttjatat? kanske. för fyra dagar sen togs min lilla lilla tuss ifrån mig. inte helt oväntat på grund utav muskeldystrofin kanske men det är ta mig fan lika tragiskt för det. min lilla älskling. alla har vi vetat om det, alla har vi förnekat det.
när jag var mindre lovade jag mig själv att svälja en hel ask alvedon dagen då du skulle passera vidare.

den här gången tänker inte jag låtsas vara stark och ta det som en man, nu tänker jag gråta precis när jag känner för det. jag kommer skrika när saknaden gör som ondast. och framför allt, jag tänker inte trycka undan tankarna på dig.

min fina lilla fredrik. för mig kommer du alltid vara här.