c

-

Tänker tillbaka på alla åren som gått, alla vänner som har lämnat och blivit lämnade. Vi som skulle vara bästisar for life. Jag är inte ens ledsen över det. Vissa personer hör helt enkelt inte hemma hos mig. Det betyder inte att det är något fel på någon, eller att vissa inte är "värda" att vara med i mitt liv. Ni har gjort mig till den jag är idag och ni har fått mig att förstå att det finns så mycket fina människor där ute.
Ni har gett mig erfarenheter för livet, både bra och dåliga, och det är jag tacksam för. 

Så tack, tack för allt ni gav mig och för att ni ville dela med er av er själva till mig. Puss och kram, vi syns på stan. 

-

Schizofren. Kanske är det det som jag är. Det sårar för det bekräftar det jag själv har känt. Nånting är fel, jag är fel och människor i min omgivning märker av det. Udda. 

Vad är normal och varför kan jag inte vara det? Från Amor till bomb, underbar till monster. Söker fel, behöver inte leta länge. Grottar ner mig i artiklar på wikipedia, analyserar varenda cm av mig själv. Försöker hinna med, men allt går i 180. Jag kan inte hantera den jag är. Vad gör man då?

-

Rastlös och orklös. Ingenting lockar. Det är fredag och jag är ledig. Vill vara sysselsatt men fantasin står blixtstilla. Hjärnaktiviteten är på off. 
Borde plugga men motivationen har tagit ledigt för ett tag. 
Dessutom, vem pluggar på en fredag? 

Jag vill sitta ute och rita, men jag vet inte vad. Status och slutsats: apatisk. 

-

Bra på att vara själv men usel på att vara ensam. 

Känslostorm. Hatar ordet men finner inget annat. Slåss mot livet, jag ligger i underläge. Slagsmålet jag aldrig kan vinna. Så känns det ibland. 
En känsla av ångest och oro i magen. Den äter sig upp i mitt bröst och jag försöker stoppa. "Nej, inte längre nu". 

Det är okej, bejaka känslan. Finn ro, känn efter i kroppen. Hur känns det, är det verkligen en korrekt bedömning utav min hjärna att känna ångest nu? 
Svaret är alltid nej. 

-

För fem år sedan skrev jag detta; 
 "hm, jag har fullkomlig hybris och tror att jag är en gåva till världen. 
Loving, caring och relativt harmlös. Tycker om gångavstånd där man kan tajma in en cigarett, och att somna om på morgonen". 

Sjutton år. Oförstådd och vilsen. Det har kanske alltid varit svårt för mig, jag kanske inte är anpassad för det här samhället. 
Kanske har livet varit en för stor uppgift för mig. Kanske är det så att mina känslor fäller krokben för mig. Det är som att vi inte hör ihop, jag och mina känslor. Vi samarbetar inte. 
Vi bor i samma hud men vi känner inte varandra. 

Ibland är det som att det är någon annan som styr och att jag bara får åka med. En biroll i Sagan om Jenny. 
 

-

Jag är och har alltid varit emotionell. 
Som liten hade jag en känsla av att ville jag rädda världen, precis så som jag tror att många andra barn känner. 
Jag kände ett ansvar som i sin tur, delvis, tvingade mig att bli vuxen för tidigt. 

"Du MÅSTE ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan på med sin". Det sa min pappa till mig idag. 
Under ett samtal som jag aldrig hade trott att vi skulle ha. Nånting som jag har känt sådan rädsla och självförakt inför. 
Berätta om hur jag mår för min pappa. Min fina pappa, som jag älskar så mycket. Jag såg hur ont det gjorde i honom och jag var medveten om att det var det JAG berättade, som orsakade hans smärta. Tortyr. Men jag var desperat. Jag behövde min pappa
Han sa att jag gjorde rätt som berättade och därmed "tillät" han att hjälpa mig. 

Jag är gråtfärdig över att veta att jag har gjort honom så ledsen och fick honom att känna sig så hjälplös. Men jag väljer att tro att det här redan har, och kommer fortsätta att stärka min och min pappas band till varandra. 

-

Idag mediterar jag. "Finna ro i stressad själ", som mamma beskrev det. Jag sitter ute, det är nästan helt vindstilla. Natur. 
Det tjuter i mina öron. En hög, stressande frekvens som gnager på hjärnan. Klart som fan att jag är stressad när jag har helvetets big ben i öronen. Desperat efter att hitta en ursäkt till stressen. 

Idag lovar jag mig själv att ägna minst fem minuter, varje dag, till mindfullness-appen. Pinky swear.  

-

Andas. För i helvete, andas. Kamp och flykt, jagad av tigrar. Missförstår. Mycket jag. Vad blir jag lugn av, vad behöver jag? Lite manisk hela tiden. Svart och vitt, allt eller inget. Andas. Återkoppla. Bli vän med paniken, luckra upp muskelskölden. Jag är inte rädd men min hjärna säger åt min kropp att vara beredd. Beredd på kamp och flykt.

Myror i själen, stressad, katastrof. Egoistisk och självcentrerad. Andas. Nya tag. 

-

Känslomänniska och känslofobiker. Det är två ord som min psykolog beskrev mig med förra året. Jaha. Är det jag? 

Gråter floder över ingenting och får ångest för att jag är så överdriven. En cirkel av helvete. 
Känslan kommer tillbaka när reptilhjärnan slår in. Jag är i min reptilhjärna överdrivet ofta. Den slår på ofrivilligt och jag blir rädd för att jag hamnar där så ofta. Blir rädd för rädslan. Jag är på helspänn, lättskrämd och min hjärna går på högvarv. En ständig stress i kroppen. Myror i huden. 

Det är ju helt jävla sjukt. Vad är jag stressad över? Jag är 22. Allt behöver inte gå så jävla snabbt hela tiden. Men det är som att min hjärna inte förstår det mellan varven. Jag skäms när jag skriver det här. Som att jag omedvetet försöker ta livet med storm.Schyrra Gud, ge mig lite yolo för jag är rädd för stressen som äter min hjärna.  

-

Labil. Skäms. Kan inte bilda meningar. För mycket i huvudet, får ingen struktur. Vill rada upp och skriva ner. Kaos. Livrädd. Vilsen och kamouflerad. Men mest av allt, livrädd. 

-

Idag har vi fest, jag och mina hjärnspöken. Vi har kommit varandra nära, även fast jag har varit reserverad.  Att skriva hjälper, då kommer allt ner. Inga ursäkter. Dokument inifrån. 

Rädd för att viljan att förändra ska försvinna. Vad händer om motivationen tar slut? Finns det stöd?
Ett steg i taget. fokusera. 

-

Jag har läst någonstans att hjärnan förknippar skuldkänslor med ilska. Det är helt enkelt för påfrestande för psyket att känna skuld så hjärnan väljer att känna ilska istället. Det är lättare att vara arg. 

Jag är arg. Ibland blir jag fruktansvärd. En tickande bomb som när som helst är redo att smälla av. Aldrig våldsam. Men överdrivet elak och hård. Varför är jag arg? Jag har ingen aning. Efteråt ångrar jag mig alltid. Förstår inte vad som hände. Får ångest. 

Jag är 110. Maxad eller golvad. Jätteglad eller jätteledsen. På eller av. Dramatiskt. Jag flyger högt upp men jag kraschar om jag stöter på hinder. 
- Helt idiotiskt, så det är väl bara att sluta hålla på att fjanta och bli normal istället?
Jag vet. Men något som LÅTER så enkelt har visat sig vara helt omöjligt. Jag kan inte. Det är som att någonting låser sig i mig. Växeln fastnar. 

Ånger. En sån ånger som lägger sig i bröstkorgen som en stor vikt. Ångrar att jag blev så arg, eller ångrar att jag blev så ledsen. Det kommer fram ett monster ur mig och jag skäms. Känner skuld. 
  

-

... Och nu kommer ångesten. Nu har jag varit självutlämnande. Sänkt garden och blottat strupen. 

Men nu är det såhär det kommer vara. Nu kommer det att göra ont. Nu ska det rivas barriärer.
Nu tänker jag luta mig tillbaka och sluta skämmas. Jag är bra och jag har ett värde. Övertala järnet. 

-

Självkänsla. Ingenting som har siktat mot stjärnorna. Osäker. På allt. Kan man verkligen älska mig eller är folk med mig för att de inte har något bättre för sig?tankar som har snurrat i mitt huvud från tidig tonår. Tänkandet sitter så djup och långt in så jag märker inte ens av att det är destruktivt. Jag är inte medveten. 

Men varför?
Varför kan inte jag se att jag är en människa med precis samma värde som någon annan? Mina vänner är med mig för att jag är JAG. Min pojkvän har VALT mig. Min familj står bakom mig till 100% vad jag än gör. 
Dom människorna som jag värdesätter mest, älskar mig precis därför att jag är JAG. Det är ju helt fantastiskt. 

Men jag kan inte se det. Mitt värde. Varför? 
I min hjärna har jag fått för mig att jag hela tiden måste "förtjäna" mitt värde som människa. Måste vara duktig, klara allting själv, aldrig be om hjälp. Inte visa sig svag för få kommer folk att trampa på en. 
Men den som har trampat på mig mest, det har hela tiden varit jag själv. Rollen som "stark" är det som har gjort mig svag. 

Jag är den människan jag är och människor älskar mig för det. Den kärleken måste jag ta hand om. Jag måste ta vara på den kärleken. Förstå den. 
Om JAG inte ser mitt värde - hur ska andra kunna se det? 

Men hur börjar man?

-

Att inte be om ursäkt. Att inte skydda och täcka över. Att blotta det som jag en gång gick över lik för att skydda. Lämna det trygga och förlita sig på det osäkra. Jag är inte stark, men jag kommer att bli.
Inte längre se tillbaka och skämmas.
Rak i rygg, bryta ihop när det behövs. Be om hjälp när det är svårt, stötta när det krävs. Bara vara, inte tänka och överanalysera. En lång väg att gå, många hinder på vägen. Men jag har tagit mitt första kliv.