Yiruma klinkar på sitt piano med vana fingrar, varje ton får mig att rysa och någon form av nostalgi omsluter mig som en kall blöt filt. intalar mig själv att den här känslan är bra, att den behövs, även fast jag vet att den som så många gånger förr betyder kaos. mina luftvägar krymper, det liksom täpper till. en bild på hornhinnan får mig att tappa taget om verkligheten. vi befinner oss på lövhagsvägen 27, du var alltid ett stenkast ifrån mig. när blev det så svårt att andas?