När vi pratar om det som tynger oss svarar jag ointresserat, som om jag har viktigare för mig trotts att ingenting är viktigare. Jag låter bli att tänka på det för att slippa inse att det faktiskt är på riktigt. Hur hanterar man ännu ett orosmoln, när alla tidigare visat sig vara en dödsdom? Jag kan inte längre säga med handen på hjärtat att allt kommer att ordna sig, jag kan bara hoppas. Jag kan bara älska det lilla att älska som finns kvar.
Ser på när ännu en av mina stjärnor slocknar, livet tunnas ut och fortsätter.
Jag springer därifrån, ler och skrattar och allting ser ut att vara bra.

- Wolfhound