har kommit över massa gamla bilder på min dator och självklart väcks det tusentals minnen. varma sommarkvällar vid lillsjön, en krambild som var början på något stort och såklart det där leendet av stål. men vad vore en perfekt sommar utan komplikationer? jag minns att det var jobbigt att andas och att jag hade skavsår av hjärtslagen, men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var som gjorde så ont.

Nu vet jag vad som gör ont. det gör ont att tänka på att jag gjorde dig så olycklig när jag själv blev så lycklig, för det måste jag ha gjort, annars skulle du aldrig gjort så som du gjorde mot mig. det gör ont att tänka på att även fast du bara är ett samtal bort, tio siffror lite mer exakt, så kan jag inte ringa dig. det gör ont att gå i dina kvarter, vilket jag har slutat med, tack och lov. 
Allting som har med dig och mig, oss, att göra gör rätt ont när jag tänker efter. det är nog därför jag inte tänker på det så ofta.

jag är iallafall glad nu. inte lycklig för det vet jag nog inte riktigt vad det är tror jag, men glad. och hur mycket jag inte vill erkänna det här så saknar jag oss så mycket att mina tårkanaler slår samman och hjärtat skickar ut stötar. men jag har lärt mig hantera det.

ph: rothbart