Rädd för att säga för mycket, rädd för att göra fel.
Han brukar titta på henne ibland, se hur hon rör sig. Hur det blonda håret faller ner mot ansiktet och hur han så gärna vill lägga sin hand mot hennes kind. Säga att allt kommer bli bra igen.
Han minns porslinsdockan hemma hos farmor, smutsiga, tjocka barnfingrar mot den vita dockkroppen och pang. Etthundratjugotvå bitar på det blanka parkettgolvet. Hon är av samma material. Så skör. Hon skulle gå sönder om man rörde henne.
Kom, fly med mig.

Hon är rädd, rädd för att låta någon komma nära. Rädd för att bli lämnad ensam igen.
Och visst har hon sett hur han tittar på henne. Mörka ögon som skär in i benmärgen, en spinkig kropp och spretiga fingrar. Han behöver inte säga något, hon vet vad han tänker.
Hur tänkte du att jag skulle hålla sig stark när du hela tiden ser igenom mig?