ibland tänker jag på honom och allt vad det innebär. denna någon som inte går att definiera, inte heller att kategorisera. en diffus känsla av medlidande som annars bara får liv i ensamheten/sena utekvällar. "gör inte så" men det var aldrig någon som lyssnade. inte heller brydde sig någon om att han gick ut igen (jag ville alltid vara nära & jag visste aldrig vart han skulle). och jag förstår att ni säkert inte förstår ett ord av det här, men det är okej. jag är bara inte redo för att stå på egna ben än.

och jag ljög förut. jag är rädd.