återigen bråkar jag med kylan och ensamheten. jag saknar ord och kan inte längre beskriva den där gnagande känslan som dyker upp i bröstet varje gång du vänder dig bort från mig. en viskning så tyst att jag måste sluta andas för att höra vad du säger. jag älskar dig viskar du tätt intill mitt öra, en rysning skär genom min kropp och jag kan inte annat än tro på det du säger. du maler på om varenda skröna och jag faller gång på gång ner på mina knän. när det sen visar sig att allt du sa var en lögn spricker mitt hjärta och jag faller lika hårt varje gång minnet av dig spelas upp bakom mina ögonlock.