känslan när själen lämnar din kropp för att slippa vara med om samma misshandel som ditt kött och blod. du bevakar allting på avstånd men kan när du vill vända bort din blick och tänka på något vackert. sån är inte verkligheten - där kan man inte vända andra kinden till och låtsas som att det regnar, det fungerar inte så (men det behöver jag kanske inte berätta). och hur mycket du än försöker glömma så kommer det fortfarande att jaga och hemsöka din själ. långt in i graven.
tanken av att få glömma allt ger mig samma rus och dimmiga blick som min första överdos av postafen och ipren. jag har nog faktiskt aldrig önskat något så mycket. att få glömma alltså.