som en dålig skröna spelas allting upp gång på gång, hur ska jag kunna glömma när det ständigt går på repeat bakom mina stängda ögonlock, undrar jag och ser djupt in i dina ögon. du förklarar för mig med din lenaste röst att det är ett idogt jobb, nästan omöjligt. världen har aldrig varit rättvis, ibland tvivlar jag på att det faktiskt finns ett praktexemplar på "lycklig". kan man skrämma bort ångesten som sakta fyller lungorna för att sedan skapa en illusion av andnöd ?
en främmande hand på min axel. en röst som viskar. "det är okej nu, inget mer ont ska hända dig".
hur fan kan du veta det när du inte ens är verklig
