Har tillbringat flera timmar i fosterställning, har gråtit som jag var tre år igen. Jag vet att du kan försvinna när som helst och jag vet att jag inte kan göra någonting åt det.
Lämna mig inte.
Placera mig i en dröm där det här inte händer, där allting är som det brukar vara. Där du ler och skrattar precis som du brukar. Nu har du byggt upp en barriär och jag känner inte igen dig längre. Vad har det gjort med dig, vart har du tagit vägen?
Lämna mig inte.
Det skär i mitt hjärta att veta att du sitter i din ensamhet och bär på det här, när det finns så många som vill finnas där hos dig. Men du låter dom inte. Vill inte att någon ska se dig när du är sårbar och svag. Jag vet att du har gett upp, men det förändrar inte min kärlek till dig.