Du följer alltid efter mig, det har blivit som en lek. Våran lek. Egentligen är det nog mer din lek eftersom det alltid är du som bestämmer och allting är på dina villkor. Du jagar mig alltid när det är mörkt och ibland blir jag så rädd att jag skakar i flera timmar efteråt. Men det gör ingenting, vi är ju iallafall tillsammans.

Fake-människan bakom mig är inte mer än en inbillning, men när du rör vid mig känns det mer äkta än tårarna på min kind. Jag vet inte varför jag gråter, det finns egentligen ingen anledning. Men det känns liksom lättare att andas då.