idag begravdes en liten pojke vid namn Linus Wååk. för bara några timmar sen fick hans föräldrar och syskon officiellt säga hejdå för sista gången. och efter många timmars läsande av anhörigas bloggar kan jag inte låta bli att tänka på dig - du med stort D, du som togs ifrån oss en dag i oktober. jag var inte ens på din begravning. jag borde varit där, men.. jag var inte där. jag borde sagt hejdå på riktigt. en sista gång.

jag brukar logga in på din hotmail ibland, du känns nära då och på något sätt får det mig att tro att allting är bra. du får fortfarande mail och varje gång hoppas jag så innerligt att det ska vara något slags tecken från dig, sådär som det brukar vara i filmer med lyckliga slut. men det är inget tecken, det är reklam för bantingspiller som kan få dig att tappa upp till två kilo i veckan. du behövde aldrig dom där pillerna.

det har hänt att jag har slagit in ditt nummer på min mobil, bara för att få känna hur det känns att nästan få prata med dig igen. men tanken har alltid slagit mig, skulle jag klara av att få det bekräftat att du inte är där ytterligare en gång? svaret är alltid detsamma. jag vet inte. om jag fick möjligheten att prata med dig en sista gång, vad skulle jag säga? jag vet inte. men jag hoppas att du har det bra där du är nu. jag älskar dig, vila i frid.

ph: angeles d'abreu