ligger inkurad under täcket med raggsockor och en stickad kofta, men nog fan är det lika kallt ändå. det är svårt att inte vara bitter i det här förbannade höstmörkret som har dödat alla fina gröna blad. men i år ska det bli andra bullar. inga trasiga converse långt in på vintern, inga tårar för att den där fina människan svek dig en gång till - precis som du visste att han skulle göra. du och jag döden, ungefär.
och jag som så många gånger har lovat mig själv att aldrig mer slänga mig ut i tomma intet och förvänta mig att bli fångad av världens starkaste armar. likt ett familjeporträtt men vi saknade aldrig en medlem och vi behövde aldrig döda för kärlek. låt oss måla om världen för ett tag och förlora oss i ögonblicket där allting sker per automatik.

hazard.jpg