Det känns som om jag bara var borta i typ två dagar fast det egentligen
var en vecka. Skittråkigt. Fast jag hade nog inte klarat något mer från min
familj iallafall så det var nog rätt bra att vi åkte hem. Mamma ska hela tiden
hålla på och berätta för mig hur jag mår, tycker, känner och tänker, eller
iallafall som hon tycker att jag tycker och tänkter och känner och mår.
Pappa håller på och berättar intresanta saker om gubbar som jag inte
ens har någon aning om vilka det är, jag känner mig faktiskt väldigt taskig
när jag inte lyssnar men just för tillfället känns det inte så angeläget att få
veta vad mannen som låg bakom det franska ordet "tack" hette. Christian
verkar inte ha något annat för sig än att göra livet surt för mig, även fast jag
inte har gjort någonting. Och om det är någon som har läst såhär långt så
vill jag bara säga en sak; tja.
På flyget blev Christian snäll igen, det var väl bara en släng av pms eller så
var det mitt fel, det brukar vara så. Mamma är faktiskt också snäll, bara att
jag tröttnar på henne ibland. Och vem vet när det kan vara bra att veta vad
tack-gubben hette? Det kanske är skitbra och värsta betygsavgörande. äääh,
jag orkar inte. Jag fick inte en enda paraplydrink på hela resan. Fan hur kan
dom visa en bild på värsta drinken i menyn, sen är det bara typ som ett glas
med mjölk? euw. Ett ord ; Besvikelse. aja, PUSS
